ideblock

Jag drömde i natt. Nä, det händer inte ofta. Man kan räkna dem på sina fingrar. Denna natt var en sån natt. En fest hade dött ut i ett hus ute i ett mörker. En man gick runt och sökte bland sovande kroppar, sökte efter något som kunde hjälpa, kanske inspirera till någon idé. Hans inre var fyllt med träck som behövde komma ut. Han varvade ändlöst pumpande i en överfylld toalett med någon form av kvast, med ett stilla sökande efter något som skulle kunna hjälpa honom. Smärtan i hans inre av allt det som ville komma ut, drev honom till irrfärder bland rummen och de sovande kropparna. Luften var kvav och fuktig. Instängd. Känslan av panik fanns där. Till slut lyckades han hitta en väg ut. En frisk sommarnattsfläkt smekte hans kropp då han fått upp ytterdörren. Han lämnade den kvava, fuktiga, tunga och panikmättade luften inne i stugan. Men han hade ingen spade. Han ville inte skita på marken. Han gick runt huset, påpiskad av ett enormt inre tryck. Han ser en källarlucka som han öppnar. Då tittar Alva upp. Alva, min frus mormor, död sen 1997, bryter en lång tystnad med prat om husets beskaffenhet, dörrar och bygglov. Hon kliver upp ur källarhålet och säger att det var väl roligt att träffas. Hon fortsätter att mangla på med ord om allt och lite till, brädor och vättar, kaffekannor och tomtar. Hon tar min hand med sin vänsterhand som Alva alltid brukade göra, lyfter upp den och kramar till lite lätt samtidigt som hon ger ett leende, det där leendet som säger "ja, jag tycker om dig men har lite svårt att uttrycka mig om sånt". Den värld hon tillhörde hade aldrig plats för uttryck av den art som vi badar i. Alva ville nog ge en hälsning i allt detta virrvarr av hämmat uttryck och känslor som skriker för att komma ut i en sovande värld där luften är tung och fuktig. Där ute sitter Alva obekymrat och pratar vidare om sitt liv på Dalby kungsgård och Ruuthsbo, i en sommarnatt med frisk luft och sjungande fåglar.