ideblock

En kollega hade varit på sitt köpcenter med sin familj.
Han hade fått en knuff av en förbipasserande dam
med två kassar i var hand, plågad av stress för att
hinna med sista bussen. En snabb ursäkt hade återställt
hans harmoni. Men när han kom ut såg han damen
ligga raklång på marken med alla varor utfläkta från
kassarna, några meter ifrån bussen.

"Så kan det gå när man är kärring och har bråttom!" var
den filosofiska slutsats som han frikostigt delade med
sig till damen medans han styrde sina steg mot sin bil.

Ännu en liten bit av Djävulens estetik landar på det
pussel jag lägger, kallat Helvetet.

Bakom diskret skärm
smittad av skam
sparkad och hånad
vill du ge mig.

Transparenta barriärer
tejpar min mun
låter uttrycket studsa
in mot inre destruering
synkroniserad förtäring.

Endast vatten får rinna
utmed plogad fåra
på nerfrusen kind.

Blandade känslor
allt i ett bärbart paket
självspelande
i harmonisk resonans
nånting fint att beskåda
fruktansvärt att uppleva.

Kör in nattens lukt
mot glödande kol
spetsa med prestige
monstruös rädsla
och femton ton ego

I slutet av röken
värmen bär hans sulor
materialiserad för en stund
en tillfällig flykt
ifrån ihärdigt arbete
i mänsklighetens själscentral

I natt kommer vintern.
Snöröjningsfordonen står på rad
redo att möta naturens kraft.
Än en gång går vi i krig
mot vår livstråd.
Vi kämpar för överlevnad,
ordning och rätt
medan vi kliar dess rygg.

Nånstans i början
då den första såg dagen gry
kom också insikten
om dess ofullkomlighet
utan slut.

Ett ändligt skeende
ger allt dess skönhet.
Det oändliga fruktan.

Men i det oändliga möts
det ändliga som början
möts i slut.

En spegel kom upp i min hall,
betraktelser i helfigur
blick in i en tvärtomvärld
belyser min, ger ny färg:
i ögonvrån har dock en ny skugga
också flyttat in.

Då jag fattar stången betalar jag för kontrollen.
Räntan ska betalas och en gnutta amortering av ens liv.
Jag vinner en kropp som spritter av anspänning.
Den vrider sig i ett enormt stånd.
Ingen tyngd är övermäktig, ingen vägg alltför fast.
Musklerna orsakar sjöstorm mot min hud med djupa
kratrar långt in mot mitt skelett.
"Du måste äta mer" och se vågorna stävjas.
Förnuftet är alltid medelmåttigt och snustråkigt.
"Det är minimalt med kalorier i äppelkakan"
viskar min syster i hemlig maskopi.

Vi väljer att leva våra liv genom allt mindre hål,
pressar ner våra känslor på en remsa.
Tvingar in våra nervbanor i en interaktiv ränna,
skär av allt det som inte passar in i multimedia.

PrimeTime kärlek med virtuella kyssar och
snuttefiltsupplevelser i allt snabbare rytm.
Nånstans därinne finns en människa som
dukar under i sin egen fantasibaserade
sagovärld där essensen av lycka blir digitaliserad
och nerbränd på en 32 spins CD-kopia.

På miljontals ställen runtom i världen väntar vi.
Väntar på att en man ska dö.
Och med honom en epok, ett förhållningssätt, en attityd.
Han går inte till historien.
Han är historia.

Men sista barnet har ännu inte träffats av en kula.
Det sista oskyldiga offret har ännu inte dödats av
bombsplitter.
Den sista modern har ännu inte vänt sig till sin gud
i ett sista hopp. Innan förödelse. Och hat.
Den sista gatan har ännu inte målats med blod.
Och den sista tåren har ännu inte lämnat mitt
öga i min åtanke på deras helvete.