ideblock

Är jag en cynisk samhällsantagonist ifall jag förklarar mig lukta en känsla av falskhet när jag läser om västvärldens bistånd till den fattiga "tredje världen"? Är jag en snål nyliberalist om jag anser att den hjälp vi ger till Afrika många gånger stjälper än hjälper de behövande?
G8-ländernas senaste möte resulterade i ett guldregn för de fattigaste i den fattigaste av kontinenter. Det som så många hjälporganisationer och ideella med monopol på hög moral har anklagat västvärlden för att inte infria, har nu slagit igenom. Åtminstone för de värst utsatta. De stater i Afrika som har den värsta fattigdomen, de som har den största nonchalansen emot sitt folk och som låter korruption flöda fritt. De blir befriade ifrån sina ofantliga lån som de aldrig ändå skulle klarat av att betala tillbaka. De slipper låta en stor del av sin budget att gå till att betala räntor. Nu kan de istället ta nya lån för att fortsätta försörja sin överklass då det saknas en exportindustri.
Och vi kan fortsätta att ge de stackars svältande och känna oss så rena i våra själar för en stund... Vårt bistånd har blivit en del av en bitter symbios. Vi köper oss för stunden ett samvete rent ifrån skam över att vi aldrig någonsin kommer att låta de fattiga delarna av Afrika ta sina första steg i en fri handel på deras villkor. Den rika världen kommer fortsätta mata Afrika med sked medans dess arm är bakbunden.
Men, det är bara så jag känner det. Jag kanske har fel. Orsaken till att jag inte kan se givandet som en altruistisk gest är faktiskt att det inte kommer med någon vision. Ett kravlöst givande där en peng planlöst lämnar givarens hand och endast mottagaren är dess åtrående betraktare. Och givandet ges till den som absolut inget har. Den som svälter, den som är döende och ofarlig. Vi ger aldrig pengar till den vars plan är att exportera varor till oss. Och vi ger aldrig pengar för att på bästa sätt bygga upp en exportindustri i mottagarlandet. Möjligtvis kan vi i kolonial anda bygga upp en råvaruindustri i mottagarlandet med förädling i vårt eget land. Möjligtvis kan vi dänga in pengar i ett industriprojekt för att exportera dels vår egen kunskap, dels trycka ner våra egna utopiska värderingar på ett land med helt annan kultur och med helt andra förutsättningar.
Varför är det så viktigt att vårt statliga bistånd till fattiga länder ska nå upp till enprocentsmålet för Miljöpartiet och Vänsterpartiet när man absolut inte har några ambitioner med de medel man avsätter? Vad är poängen? Man kan ju helt lägga ner tanken på att syftet skulle vara att hjälpa människor. Man kan utan att behöva leta speciellt länge rada upp exempel efter exempel på hjälpinsatser som havererat och som egentligen gjort mer skada än nytta på lång sikt. Är det så att vi kanske betalar för att slippa se svältande barn i TV? Fast, TV har ju slutat sända katastrofbilder ifrån Afrikas horn. Ty på hornet intet nytt. Trots alla miljarder, livegalor och FN-insatser.
Men jag sitter här och spyr ut galla på människor som köper sitt samvete utan att jag själv ger förslag på alternativ. Nä, för jag har inga förslag, förutom ett. Främja handel med demokratiska uländer som också har fria media. Skriv av lånen till de länder som respekterar mänskliga rättigheter. Ta inte på dig skulden för att hundratusentals svälter och dör. Det hjälper inte att ge de behövande mat, inte när en cynisk maktstruktur lever utav den. Det är bara att försöka släcka elden med bensin.

Fruktansvärt är det jag fruktar.
Fruktan har gett frukt.
Värdet är fruktansvärt, värt att frukta bortom det fruktansvärda.