ideblock

Jag drömde i natt. Nä, det händer inte ofta. Man kan räkna dem på sina fingrar. Denna natt var en sån natt. En fest hade dött ut i ett hus ute i ett mörker. En man gick runt och sökte bland sovande kroppar, sökte efter något som kunde hjälpa, kanske inspirera till någon idé. Hans inre var fyllt med träck som behövde komma ut. Han varvade ändlöst pumpande i en överfylld toalett med någon form av kvast, med ett stilla sökande efter något som skulle kunna hjälpa honom. Smärtan i hans inre av allt det som ville komma ut, drev honom till irrfärder bland rummen och de sovande kropparna. Luften var kvav och fuktig. Instängd. Känslan av panik fanns där. Till slut lyckades han hitta en väg ut. En frisk sommarnattsfläkt smekte hans kropp då han fått upp ytterdörren. Han lämnade den kvava, fuktiga, tunga och panikmättade luften inne i stugan. Men han hade ingen spade. Han ville inte skita på marken. Han gick runt huset, påpiskad av ett enormt inre tryck. Han ser en källarlucka som han öppnar. Då tittar Alva upp. Alva, min frus mormor, död sen 1997, bryter en lång tystnad med prat om husets beskaffenhet, dörrar och bygglov. Hon kliver upp ur källarhålet och säger att det var väl roligt att träffas. Hon fortsätter att mangla på med ord om allt och lite till, brädor och vättar, kaffekannor och tomtar. Hon tar min hand med sin vänsterhand som Alva alltid brukade göra, lyfter upp den och kramar till lite lätt samtidigt som hon ger ett leende, det där leendet som säger "ja, jag tycker om dig men har lite svårt att uttrycka mig om sånt". Den värld hon tillhörde hade aldrig plats för uttryck av den art som vi badar i. Alva ville nog ge en hälsning i allt detta virrvarr av hämmat uttryck och känslor som skriker för att komma ut i en sovande värld där luften är tung och fuktig. Där ute sitter Alva obekymrat och pratar vidare om sitt liv på Dalby kungsgård och Ruuthsbo, i en sommarnatt med frisk luft och sjungande fåglar.

I min begreppsvärld finns det vissa onda egenskaper som alltid är destruktiva i lika hög grad som de är bekväma att använda för en strömlinjeformad retorik och politik. Dessa egenskaper utgår ifrån vårt "naturliga" beteende att samlas mot det som för oss som definierad grupp är ont (lejonflocken, grannbyn o s v). Vi definierar en gemensamhet för att stärka våra inre sociala band och för att som grupp ha en större kraft mot det "onda".
En av dessa i mina ögon onda egenskaper, poppar upp lite då och då i de mest skilda sammanhang. Vad är det för något i detta som jag reagerar på?

1. De inre banden. En individ som upplever ett hot försöker hitta och ringa in en homosocialitet för en viss grupp som han eller hon tillhör. En åsikt, en hudfärg, en kroppslängd, en dialekt eller ett språk, en tro blir en gemensam nämnare. En struktur bildas för gruppen för att ytterligare stärka sammanhållningen. Det bildas Brödraskap, tatueringar, närmare band knyts till för gruppen viktiga attribut innebärande allt ifrån ryggtavlor på jackor till religiösa riter i syfte att ytterligare stärka en homosocialitet. Som företeelse är detta egentligen inget ont, sålänge som att varje individ själv, genom eget val och agerande, kan vara inom eller utom gruppen och att gruppen som sådan inte skapar nästa del, nämligen...

2. De yttre hoten. En antigrupp skapas. Ett hot som ska bekämpas, som är alltigenom ont. Ju mer konkret hotet är, desto lättare är det att samla en viss grupp mot det. De som på något sätt kan vinna på gruppens sammanhållning ser också till att inte bara förklara hotets vikt utan också dess skepnad. Det är alltid mycket lättare att definiera ett hot som en viss grupp, en viss färg o s v än som något abstrakt som inte är lätt att urskilja. I mina ögon är detta alltigenom destruktivt, framförallt vilja att förenkla, generalisera en tänkt antigrupp eller hot. En viss attityd hos en del individer generaliseras genom att framkalla minsta gemensamma nämnare hos de individerna, t ex skostorlek, för att sen omfatta alla individer med just den storleken. Men det behöver inte bara vara en grupp individer. Det kan också vara bara en individ , läggning, klädesval, åskådning, en stat eller t o m en bok.

Genom historien har vi sett många solklara exempel på den destruktiva kraft som framkallas ur ovan nämnda begrepp. Inte bara Tyskland 1933-45 utan också efterkrigstidens NordIrland, Sydafrika, Israel, Kashmir, Rwanda, forna jugoslavien för att bara nämna en handfull av hundratals. En eller ett par individer framkallar en homosocialitet samt definierar ett hot som är enkelt att se. Man kan också se det i sporter som t ex fotboll och ishockey. Tyvärr också i retoriskt lågkvalitativa sammanhang hos våra politiska partier. G W Bush har med sin förklaring av "Ondskans axelmakter" också gett ett exempel av en sådan kaliber som bara en "politiker" av hans rang kan ge.

Varför är detta destruktivt? Jo, för att det skapas ett tomrum. Det finns inte längre plats för individer som vill göra ett fritt och oberoende val. Om du inte är för så är du emot, inget finns där emellan. Och värre blir det när kriterierna för de olika polerna är på det fysiska planet och individens fria tankar och åsikter är satt ur spel. Därför finns det inte längre plats för en konstruktiv debatt och en intellektuell utveckling hos debattörerna.

Ingen kan bemöta en kritik som utgår ifrån könet, lika lite som ögonfärgen. Liksom att rasismen är en motpol till humanismen är sexismen en motpol till feminismen. Och att lägga egenskaper på en grupp som helhet för deras gemensamma kön är ren och skär sexism, antifeminism.

Och allt blir sammanpressat i enkla ord.
Möten, extas och tårar.
Lakan, pinjenötter och Mr Lila.
Solsken, mörker och nattflimmer.
utbrott, nysningar och aningslösa frågor.
Allt sönderdelat, mixat och tillplattat
i en enda fråga.

Och jag vet inte var jag ska svara, var
jag ska börja, hur jag ska sluta, vem jag
ska tilltänka, vad jag ska bortse, vad
jag ska tillse.

Jag söker uttrycket som borde ge världspatent.
Söker, söker och söker och duttar fingrarna
mot pannan. Var är det? Men tiden rinner ut
och vinsten brinner inne. Var god, kom ut
ur burarna.