ideblock

På Ekot sägs det att Regeringen ska tillsätta en nationell handlingsplan mot självmordsbenägenheten i landet. Bland alla de siffror som räknas upp så dyker ett upp som säger att yngre kvinnors självmords/försöksfrekvens fördubblats på de senaste tio åren. Generellt ökar ungdomars självmordsbenägenhet.

Och man kan undra vad detta beror på.

Min teori är dels att människor, föräldrar, äldre, yngre umgås allt mindre p g a TV, monosociala spel och annan underhållning som förutsätter en passiv konsument. Idag har materialismen ersatt föräldrarna. För 50 - 100 år sen var det vanligt att varje barn hade 1 - 5 leksaker. Idag är det vanligt med kring 500 leksaker. 40000 barn i Sverige spelar dataspel mer än 6 timmar per dygn. Idag ser vi i genomsnitt 2,5 timmar på TV, varje dag. och det blir ständigt mer. Idag är den vanligaste familjeformen ensamstående förälder med 1 - 2 barn. En förälder som kanske inte har möjlighet till hjälp utifrån och som ser ett dataspel som en utmärkt barnpassare.

Föräldrar ser inte sina barn, kompisar ser inte varandra, umgänge som sådant blir mer en fasad utåt där relationen med andra blir alltmer ytlig.

Det är den ständigt uppskruvade pressen att man ska vara på ett visst sätt, ett paket av beteenden och attityder som ger allt mindre utrymme för en personlighet. Det gäller speciellt för kvinnor vars stöpform till objekt är så otroligt kompromisslös.

Och när jag tänker tillbaka på min egen tonårstid så var det en fruktansvärd tid där man skulle vara på ett visst sätt. Man skulle kröka och spy i någons hem på någon föräldrafri fest och sen skulle någon annan ta foto på det hela och alla skulle ha jättekul åt det hela. Många visste helt enkelt inte hur man hade kul utan de tog efter sina föräldrar med en patetisk förvrängning och en otrolig fokusering på sprit. Det hela var då ett blint försök till något som skulle kunna vara en fiktiv gräns mot vuxenlivet.

Men det som då var blint har idag fiskats upp och utnyttjas av en rad olika branscher som insett att tonåringar är en köpstark grupp. Och de fattar mycket väl hur unga fungerar. Och det finns allt färre motkrafter till dem. När man är ung och inte har så mycket referenser till vad som är bra eller dåligt, så är det näst intill brottsligt att pracka på en massa livstilsmantra som i grunden bara är till för att ungdomar ska köpa sig gott självförtroende.

Jag tror inte att självmord är en specifik gräns för när diverse smärtor eller en undertryckt roll blir för påtaglig. Jag tror självmord och det som leder till självmord har ganska mycket individuella orsaker med individuella gränsdragningar.

Men det jag ser som gemensam nämnare är att bli sedd, att ha en funktion för sin närmaste omgivning, även om den skulle vara undertryckt. Barn hade en mycket viktigare roll i familjen för 50 - 100 år sen. Även om det egentligen innebar sådant som vi tycker är hemskt idag och inte vill återuppleva (t ex barnarbete) så hade barn ett självklart värde till skillnad från idag. Barnen var inte ett störande moment utan en tillgång för husgöromål. Familjen satt inte och glodde på TV. De gjorde saker tillsammans även om det inte var fråga om lek eller underhållning.

Nä, jag tror inte det var bättre förr. Jag längtar inte dit. Men jag vill visa på en sak som vi missat i vår strävan till det perfekta livet. Vi har glömt varandra. Vi har glömt barnen. Vi måste hitta till den underhållning där alla kan vara med och få något ut av det, oavsett ålder. Vi måste interagera mer med varandra. Vi måste finna en social dimension i vårt spelande som ser oss betydligt mer än vad det har gjort hittills.

Jag vill inte heller belägga någon förälder med skuld. Jag vill bara peka på skillnader. Och vem som helst som ger sig tid att se barn inser hur viktigt det är för barn att bli sedda som de är. Och barn som inte blir sedda mår inte bra. Och barn som inte mår bra blir inga bra människor när de blir vuxna.

En gång var jag inneboende hos en jämnårig fd klasskamrat. Jag hade precis lämnat lumpen, skulle läsa och fundera på vad jag skulle bli. jag var 18 år och hans flickvän frågade ifall jag kunde flytta in hos honom för han var så ensam. Jag gjorde så och i tre dagar så var jag rätt intresserad av honom som människa. En person som gjort mycket och hade varit med. Den fjärde dagen blev jag konfunderad, ty hans första berättelser om sitt liv dök upp igen, fast i en något omskriven version. Och alltmer som tiden gick så upptäckte jag att han levde i en drömvärld, skapad av en notorisk mytomani.

Man kan säga att jag mötte lögnen i dess sjukaste tillstånd. Och man blir trött. Man genomskådar bluffen och svarar till slut samma manglande om vilda fester, slagsmål och sexorgier med en trött blick och en rygg. Så gjorde jag och fick erfara en ny sida av lögnen. Vissa gemensamma vänner började undvika mig. Min hyresvärd började med en oskyldig valpblick avslöja att dessa vänner tyckte en massa nervärderande saker om mig. Jag blev förbannad och undvek dem också.

Hyresvärden uppmuntrade mig till ett visst agerande och en viss attityd, som han sen inför andra öppet tog avstånd ifrån och visade sitt förakt för. Men bara när jag vände ryggen till. Han var en människa som aldrig kunde öppet stå för något oavsett vilket håll vinden ven. Det var bara en åsikt som han ständigt manglade och det var att oavsett vilken kurs han än gick så var hans studiekamrater fruktansvärt korkade och obegåvade, speciellt de som visade bättre studieresultat. Han kunde bedriva ingående hatsessioner mot dem som blev de mest framgångsrika. Allt omspunnet av myter som att handledarna egentligen hade en annan åsikt men var tvungna att berömma hans antagonist, till att även handledarna var obegåvade.
Efter två år var jag så fruktansvärt trött på det hela att jag såg möjligheten att läsa i en annan del av Sverige som en välsignelse, trots att jag hade, och fortfarande har, en djup förälskelse i min hemstad. Men den tiden bakom mig pustade jag ut och trodde att jag aldrig skulle mer uppleva en så gemen lögnaktighet och sjuk mytomani.

I efterhand inser jag att tiden visat mig ytterligare en flora av dessa lögner, intriger och ryggradslöshet. På mina arbetsplatser har flortunna kappor fladdrat runt i luften, känsliga för minsta vindpust. Jag har också fått uppleva klumpigt regisserat och illa dolt stövelslickeri. Myterna har frodats och blivit en vital ingrediens i alla karriärsstegar. Lögnaktiga beteenden har blivit så frekventa att det skapat en bransch av företag vars specialitet har varit att genom diverse "tester" och analyser kunnat se bortom lögnerna. Att ha en bekväm verktygslåda av lögner att ta till för att livet kring en ska flyta på utan större friktion är lika frekvent som det är uppskattat. Det har t o m gått så långt att när något verkligen har hänt, så utgår de flesta ifrån att det inte har det.

Men, vem är jag till att anklaga? När jag nu vet om det så blir sanningen desto mer attraktivare att nå och få lukta på. Det har blivit en sport. Och naturligtvis har jag själv börjat använda den sockeromspunna lögnen, oljan som får det sociala maskineriet att rulla på än mer friktionsfritt och arbetslivet att bli mer intressant.

Jag har sen ganska lång tid tillbaka varit intresserad av spioneri. Har läst några böcker om det hela och hajar alltid till när en spionhistoria avslöjas. Varför är ganska logiskt. Spioneri företas för att få reda på sanningen, med olika former av raffinerade tillvägagångssätt. Spioneri söker "The Core of Thruth". Och vad är mer sötare än att unikt veta sanningen och spela dum och okunnig när någon frågar? Men, jag kan aldrig se något mer irriterande och frustrerande än att se en oförklarlig lögn.