ideblock

En gång var jag inneboende hos en jämnårig fd klasskamrat. Jag hade precis lämnat lumpen, skulle läsa och fundera på vad jag skulle bli. jag var 18 år och hans flickvän frågade ifall jag kunde flytta in hos honom för han var så ensam. Jag gjorde så och i tre dagar så var jag rätt intresserad av honom som människa. En person som gjort mycket och hade varit med. Den fjärde dagen blev jag konfunderad, ty hans första berättelser om sitt liv dök upp igen, fast i en något omskriven version. Och alltmer som tiden gick så upptäckte jag att han levde i en drömvärld, skapad av en notorisk mytomani.

Man kan säga att jag mötte lögnen i dess sjukaste tillstånd. Och man blir trött. Man genomskådar bluffen och svarar till slut samma manglande om vilda fester, slagsmål och sexorgier med en trött blick och en rygg. Så gjorde jag och fick erfara en ny sida av lögnen. Vissa gemensamma vänner började undvika mig. Min hyresvärd började med en oskyldig valpblick avslöja att dessa vänner tyckte en massa nervärderande saker om mig. Jag blev förbannad och undvek dem också.

Hyresvärden uppmuntrade mig till ett visst agerande och en viss attityd, som han sen inför andra öppet tog avstånd ifrån och visade sitt förakt för. Men bara när jag vände ryggen till. Han var en människa som aldrig kunde öppet stå för något oavsett vilket håll vinden ven. Det var bara en åsikt som han ständigt manglade och det var att oavsett vilken kurs han än gick så var hans studiekamrater fruktansvärt korkade och obegåvade, speciellt de som visade bättre studieresultat. Han kunde bedriva ingående hatsessioner mot dem som blev de mest framgångsrika. Allt omspunnet av myter som att handledarna egentligen hade en annan åsikt men var tvungna att berömma hans antagonist, till att även handledarna var obegåvade.
Efter två år var jag så fruktansvärt trött på det hela att jag såg möjligheten att läsa i en annan del av Sverige som en välsignelse, trots att jag hade, och fortfarande har, en djup förälskelse i min hemstad. Men den tiden bakom mig pustade jag ut och trodde att jag aldrig skulle mer uppleva en så gemen lögnaktighet och sjuk mytomani.

I efterhand inser jag att tiden visat mig ytterligare en flora av dessa lögner, intriger och ryggradslöshet. På mina arbetsplatser har flortunna kappor fladdrat runt i luften, känsliga för minsta vindpust. Jag har också fått uppleva klumpigt regisserat och illa dolt stövelslickeri. Myterna har frodats och blivit en vital ingrediens i alla karriärsstegar. Lögnaktiga beteenden har blivit så frekventa att det skapat en bransch av företag vars specialitet har varit att genom diverse "tester" och analyser kunnat se bortom lögnerna. Att ha en bekväm verktygslåda av lögner att ta till för att livet kring en ska flyta på utan större friktion är lika frekvent som det är uppskattat. Det har t o m gått så långt att när något verkligen har hänt, så utgår de flesta ifrån att det inte har det.

Men, vem är jag till att anklaga? När jag nu vet om det så blir sanningen desto mer attraktivare att nå och få lukta på. Det har blivit en sport. Och naturligtvis har jag själv börjat använda den sockeromspunna lögnen, oljan som får det sociala maskineriet att rulla på än mer friktionsfritt och arbetslivet att bli mer intressant.

Jag har sen ganska lång tid tillbaka varit intresserad av spioneri. Har läst några böcker om det hela och hajar alltid till när en spionhistoria avslöjas. Varför är ganska logiskt. Spioneri företas för att få reda på sanningen, med olika former av raffinerade tillvägagångssätt. Spioneri söker "The Core of Thruth". Och vad är mer sötare än att unikt veta sanningen och spela dum och okunnig när någon frågar? Men, jag kan aldrig se något mer irriterande och frustrerande än att se en oförklarlig lögn.