ideblock

Idag ska jag på begravning.

Vi, en grupp människor med skilda tankar och värden på livet, sammanbundna av tillfälligheter och biologisk slump, ska ta ett sista farväl till en av oss. Vi ska under drygt en timme stirra på en trälåda, omgiven av en hög olika uppsättningar blommor, medans en talare, i egenskap och profession som själatolk (präst), ska göra sitt för att uppbringa sitt bröd. Vi ska tänka på den person, vars döda kött nu ligger nerstoppad i denna låda.

Nä, jag kände henne inte så väl, annat än som god och ihärdig representant för intolerans, trångsynthet, osäkerhet och energi. Energisk för hennes aktiva göromål som häpnade hennes omgivning. Hon ägde en friskhet och spänst, skönhet och form. Hon var en av dem som begåvats med vackert utseende och som också förlorat sig själv i det.

Cancer är alltid tragiskt. En elakartad cancer som lyckats hinna sända ut dödens apostlar runt i kroppen, är tillräckligt snabb för att man ska inse att man knappt hinner göra nåt mer än att vänta. Den är också tillräckligt långsam för att man i sin väntan hinner inse och tänka över sin relation med livet och med det som väntar. Livet får passera revy och bortom den bortersta kullissen står Döden, svart, tyst och tung. Vi vet inte vad som finns bortom den. Ingen som varit där har kunnat berätta. De kanske inte vill. De kanske inte vill störa oss i våra gissningar, likt den som triumferande vill skoja med oss med listiga gåtor. Att, hängande i en paus av tystnad, njuta av ett tidlöst tillstånd i en känsla av ... makt?