ideblock

Häromdagen, i min iver att engagera mig i svensk politisk debatt, hade jag en dialog med en debattör där denne till slut hävdade att allt gott grundar sig på den naturliga rätten. Tydligen en konstant naturlag vars tillämpning alltid angav något som var rätt. Jag måste säga att det skar i mig. Något stämde inte. Är verkligen Rätt ett fenomen som är beständigt och rätt tillämpat anger Den Rätta Vägen? Och hur ska man veta att man tillämpar Rätten rätt?

Finns det någonting som egentligen är rätt? Hur vet man att något är rätt? Ja, många kan säkert peka på uppenbara saker som att en bordsyta är plan eller att socker är sött. Att en sekund är 9 192 631 770 svängningar av strålningen hos cesium-133 eller att bära sina strumpor ut - och - in just nu är "rätt"? Men, en person med ett mikroskop kan ganska lätt visa att ett bord inte är plant. Att alla upplever socker som sött kan man aldrig veta, då inte alla gillar socker eller sött. Upplevelsen är ytterst individuell.

Det är endast när vi jämför andra abstrakta och artificiella fenomen som t ex måttenheter av tid, som plötsligt allting verkar konkret och uppenbart. Att en sekund är sådär många svängningar av det där radioaktiva ämnet är ju uppenbart. Hur många har inte räknat det? Ja, det skulle ju vara jag då. Men jag accepterar sekunden ändå, trots att jag inte räknat alla de där svängningarna. Förresten är väl inte Rätt beroende av ifall jag tycker så eller inte. Inte kan väl rätt finnas helt beroende på en samlings individers uppfattningar om att det skulle vara just så - rätt?

Men 1 + 1 = 2. Detta är uppenbart. Därom tvista ingen. Ettor finns ju överallt. Eller man kanske ska säga: Uppfattningen av dem. Ettorna. För jag har i alla fall inte stött på en etta i annat än skriven form. Ja, ettor och tvåor och alla andra siffror är väl ganska påhittade. Hm, ja. Jag tror att vi är inne på det där abstrakta igen, alla de där Hitte-på grejorna som vi människor skapat för att göra omvärlden mer greppbar, bekväm och begriplig. Åtminstone tror jag det. Att man lägger ihop en siffra med sig själv så blir det en annan siffra, ett förhållande som alltid antingen är rätt eller fel. Allting beror på vilken siffra man lägger ihop med vad. Alla har vi lärt oss det i skolan. Det har tragglats ständigt och jämnt hos oss alla.

Men, som jag sagt tidigare: I mötet med andra mänskliga "hitte-på"-ting ter sig Rätt vara väldigt konkret som uttryck för det som skapar harmoni och balans. Rätt. Ett sätt att förhålla sig så långt som möjligt ifrån Fel. Men, det är när vi tillämpar Rätt på vår verkliga omgivning som uppfattningen av Rätt inte alltid är så klar och uppenbar. Även förklaringen av de enklaste förhållanden i verkligheten måste alltid följas av en uppsjö av andra förhållanden som vi antingen ska räkna med eller helt enkelt bortse ifrån. Och väljer vi att räkna med de andra förhållandena, kan detta leda till att vi måste ta hänsyn till ytterligare förhållanden som påverkar de förhållanden som vi ifrån början valde att ta med. Och tar vi inte med dem, så blir väl inte resultatet rätt? Det blir väl bara ungefärligt. Och väldigt ofta kan varje resultat kontras med "det är relativt".

Nä, i mina ögon är Rätt väldigt svårt att tillämpa i verkligheten. Likväl så gör många det. Det finns de som t o m dödar och säger att det är rätt. På vissa ställen på Jorden dödar man människor för att dessa har dödat andra. Dessa människor har gjort fel. Man arrangerar en rättegång, en process där Rätt ska finnas i slutet. Rätt ska kristalliseras ut ifrån skeendet och kvar ska felet stå. Felet ska förintas med straffet, gärningen som ska ställa allt till rätta. Och den som har dödat har gjort fel och ska i vissa fall dödas för att det ska bli rätt igen. Döden som straff ska ställa dödandet till rätta.

Och en natulig Rätt som ett fenomen, skapat av Naturen, har jag aldrig sett. Jag misstänker att den där rätten inte är annat än ett instrument, skapat av författaren för att ge sig den moraliska rätten till den oinskränkta Makten. För, ensamrätt på Rätt är som begrepp lika absurd som den är välsmakande för de makthungriga.

Jag tror att lika regelbundet som utandningen, dock inte lika ofta, måste jag reflektera över min njutning, dess mål och framför allt syfte. Jag värjer mig ifrån den konventionella njutningen, det så omedelbara tillfredsställandet av basala drifter. Och jag måste säga att jag är oroad över den så utbredda uppfattningen om vad njutning är och hur stramt det nålsöga är för att uppnå dess tillstånd. Njutningen,stimulin, kraften som duschar kroppen med stjärnsnö, får ryggmusklerna att spritta till och munnen spricka ut i ett leende.

Även om det knappt finns något läckrare, så är en Lamborghini Murcielago inte vägen till den kompletta njutningen. Sex centiliter Springbank i ett glas, vid en skinnfotölj och en öppen spis är tilltalande men man kan fråga sig om njutningen inte hänger sig för mycket åt dryckespriset. Gruppsex med cocapudrade A- till Ölindor hade väl gjort att man översett uppslitna knän, ömmande ryggslut och blod i urinen. Men, jag tror knappast man fått något grepp om den riktiga njutningen.

Fjärran är de lagrade oljiga dryckerna, källorna och aromatiska sensationerna. Likaså är fåfängan och bekräftelsens irrgångar. Än mer diffus är den gräns mellan njutning och lidande som borde vara så avgrundsklar, ty alla kan vi förklara deras väsensskilda karaktär. Men jag frågar mig ofta när frånvaro av lidande är så pass stark att tillståndet mest liknas vid njutning. Ifall nu njutning är just lidandets motsats.

Jag kan njuta av tillståndet då jag inser något nytt. Och tillståndet då en ny idé dyker upp och man bara brinner för att speca, skriva, rita, visualisera, bygga och förverkliga. Just det tillståndet skapar en frisk och spänningsfylld harmoni i kroppen och borta är allt dunkelt om vilken tragisk person man är och den meningslösa framtid som står framför en. Det är en viktig njutning. Men finns det grader av njutning? Vad är i så fall dess steg och var finner man toppen? Är toppen såpass overklig att man måste använda kemiska preparat för att skapa en artificiell illusion av total lycka för att överhuvudtaget skymta dess topp, eller rent av en än värre illusion, den att det finns en allsmäktig gud som just i detta ögonblick ser och älskar dig? Eller är njutningen som ett par nummer för stora byxor som man hela tiden måste dra upp med nya sensationer och upplevelser för att de överhuvudtaget ska ha en chans att stanna runt ens höfter?Hm, jag upplever det som om det vore det senare alternativet.

Mina njutningstillstånd är inte permanenta, ens regelbundna eller gradbestämda. De är små flyktiga ljussken som lyser upp ett mörkt inre där graffiti förskönar dess väggar och budskapet "jag finns till" skymtar i det fladdrande skenet. Och applicerar jag samma teori på en mer materiell njutning som t ex ätande, så kanske rostbiff smakar gott en kväll med gott vin, men 100 dagar av samma kost vid alla tillfällen lär en snarare att hata samma rätt.

Jag snuddade en stund vid lycka. Kan lycka vara samma som njutning? Är lycka njutningens omedelbara konsekvens? Jag känner det inte så. Lyckan växer inom en. Den frodas, övergöds och dör av för mycket njutning, liksom att njutningens värde i sig avklingar med dess eget upprepande. På mitt kylskåp finns en magnet där det står:

Lycklig är den som inte sörjer vad hon saknar utan gläds åt vad hon har. (okänd)

Så, lycka borde alltså vara insiktens påföljd. Lycka bör vara en bestående känsla som dröjer kvar när njutningen klingat av. Och om lidandet är njutningens motsats så borde nog bitterheten vara lyckans motsats. I alla fall så jag tolkat bitterhet. Ty bitterheten är också insiktens påföljd, insikten om att allt kunde ha varit så mycket bättre, men att det inte går längre att göra något åt det.Och jag funderar på om jag är lycklig eller olycklig och bitter. Och jag skulle nog vara måhända självgod och påstå att jag faktiskt är lycklig. Jag kan se skönheten i ett mulet decemberväder med kraxande kråkor och isande vind. Jag känner en nyfikenhet inför morgondagen. Två friska starka ben bär min kropp och ingen molande smärta har penetrerat den. Jag lever i något som jag vill kalla hem, med all dess trygghet och värme. Fruktan finns inte i min vardag, ej heller ångest. Jag andas, jag ser, jag finns. Mjo, jag är lycklig.

Skyddat ifrån regn och rusk som hör en blöt höstkväll till samlades en familj kring en ståtlig middag i sitt varma och hemtrevliga hus. Väl till bords visades frodig fröjd och tindrande stämning bland far, mor och två livliga barn. Fadern var stolt. Allt det han drömt om fanns
nu för honom. En underbar dotter och en ståtlig son utöver de ting som anstod en man med hans position. Vad fanns mer att begära?
En mjuk och välstoppad tystnad lägger sig tungt över rummet när familjen hugger in på läckerheterna och avbryts endast fragmentariskt av ljudet ifrån bestick som möter porslin. Dock, efter en stund, får den inte stanna kvar då dottern plötsligt lyfter sitt huvud och utbrister:

- luktar det inte bränt någonstans?

Familjens överhuvud gillade inte att bli störd i något så nöjsamt som att trycka i sig läckerheter.

- Nej, här luktar inte bränt.
- Men, jag tycker det ändå.
- Det finns ingen anledning att överhuvudtaget tro att något skulle vara bränt för att du tycker att något luktar bränt. Här finns fyra personer i detta rum. En av dessa tycker sig känna lukten av något som eventuellt skulle kunna vara bränt. Att utifrån det komma med antagandet att något skulle vara bränt är fullkomligt befängt.

Fadern lät med all dess spektra av färger påskina att han inte ville att något skulle avbryta hans förtäring. Tystnaden intar åter rummet, denna gång med ännu större kraft, som om den aldrig skulle kunna gå att besegra. Flickan kämpar för att hålla igen sin käft, men det går inte alltför länge förrän rök börjar göra entre i rummet.

- Det måste vara nåt fel. Nån har lämnat spisen på! Det brinner säkert!
- Nu ska du inte hetsa upp dig.

En viss antydan till irritation växer inom den välbärgade huspatriarken. Men, han inser att det inte går längre att ignorera uppenbara fakta. En rök har börjat sprida sig i rummet och detta måste hanteras. Han ber sin fru se efter vad som har hänt. Hon återkommer strax därpå med uppenbar oro i sitt ansiktsuttryck.

- Hela köket är rökfyllt! Det verkar som om det kommer ifrån spisen!

Inte bara det agg som han kände inför situationen fick honom att reflexmässigt skicka ut sin son i köket för att kontrollera sin frus utsago, utan även viljan att visa sin fru den brist på förtroende som han hade för henne. Hennes osäkerhet och oförmåga att snabbt uppfatta hans intentioner hade alltid retat honom och han sökte på senare tid ständigt tillfällen till att demonstrera detta. Pojken däremot var alltid ivrig att stå på sin fars sida. Man ska aldrig hugga den hand som föder en och en nöjd far var också en givmild far. Allt detta var en självklarhet hos den rationelle lille mannen.

- Det finns rök i köket, men det går inte att se ifall det kommer ifrån spisen.
- Se där. Det är alltså bevisat att den rök som skapats kommer inte ifrån spisen. Det finns alltså ingen koppling mellan spisen i köket och den eventuella rök som nu möjligtvis har kommit in i huset. Det kanske kommer ifrån grannen eller ifrån trädgården eller vad fan som helst! Men, det rör inte oss nu. Så sätt er ner nu och låt oss fortsätta vår middag som jag slitit för!
- Ja men, nu kan du inte mena ändå...
- Jag menar vad jag vill och vill jag mena att det rör oss inte så rör det oss inte!
- Om nu röken skulle ha kommit in i köket utifrån så borde det väl snart försvinna?
- Alldeles riktigt. Sätt dig ner nu och ät!
- Men varför har då köksdörren börjat brinna?

Små flammor slickade försiktigt köksdörrens botten och fick färgen längs dess väg att smått börja koka. För att stävja en situation som lätt skulle kunna utbryta i panik behöll fadern ett lugn utan att brista i sin beslutsamhet. Han vände sig till sin son och beordrade honom att gå med sitt halvfyllda dricksglas och hälla det på lågorna som fått fäste i dörren. Vätskan förångades snabbt och försvann.

- Nu har vi gjort åtgärder för att elden inte ska sprida sig. Kan du sätta dig ner nu?
- Det räcker inte! Elden fortsätter ju att sprida sig.
- Nä, se! Ingenting räcker för dig! När du väl tycker något är fel, kvittar det vara andra gör för att tillrättalägga felet. I dina ögon finns det där ändå. Att du aldrig kan se objektivt på saker och ting? Vi har nu genomfört inte bara en objektiv undersökning av problemet utan vi har också agerat i enlighet med de fakta som vi fått ta del utav. Kan du nu sluta med alla dina anklagelser och sätta dig ner istället?

Flickan var upprörd, men visste inte vad hon skulle göra mer än att följa faderns råd, dock ej utan protest.

- Ser du nu! Hade vi stängt av spisen tidigare så hade det här aldrig hänt!

Fadern satt lugnt kvar och förberedde sin nästa portion av det matbordet hade att erbjuda.

- Det är inget att oroa sig över. Vi har haft öppen eld i vårt hus massor av gånger med diverse olika former av stearinljus. Det finns inget som skiljer den elden ifrån den som uppenbarar sig för oss nu. Enligt min erfarenhet så kommer de åtgärder som vi gjort, motverka en spridning av elden och till slut kommer den att självdö.
- Jamen, elden är ju lös! Den kan ju sprida sig ohämmat!
- Det där är rent påhitt. Vi har elden under kontroll och den är helt harmlös.

En del av familjen fortsatte ätandet med jämna lugna tuggor medans övriga tittade ömsom på det som tilldrog sig vid bordet, ömsom på elden som likt ett tjog ormar slingrade sig längs väggar och tak. Röken började irritera ögonen och det blev alltmer svårt att andas. Till slut hade alla sina plågade ögon riktade genom dimman mot fadern som nu lutade sig bakåt ifrån sin tomma tallrik och torkade sin mun. Han gjorde allt som stod i hans makt för att inte hosta, ty detta hade indirekt tvingat honom att erkänna sin felbedömning. En prestigeförlust som han överallt annat i världen ville undvika. De växande lågorna retades med honom som om de med sin närvaro ville tala om för honom hur mycket fel han hade, hur oaktsam han var och hur fientliga de var mot just honom. Till slut slickade de hans ben och armar och han insåg då att han var nödgad till att mejsla fram någon form av kamouflerad eftergift.

- Detta förändrar inte min ståndpunkt i princip men vi kanske skulle ta vattenbringaren och hälla vattnet på elden för att riktigt försäkra oss om att elden är under kontroll.

Samtliga i familjen slet därefter panikartat i bringaren och tack vare den våldsamma hanteringen spilldes huvuddelen av vätskan på bordet. Sekunden innan det eldhärjade taket rasade in och släckte allt liv i rummet så kämpade familjemedlemmarna tappert med att fördela de sista dropparna ur bringaren mot den så dödsbringande elden.

I höstnatten lyste ett övertänt hus upp , inte bara sin omgivning utan också insikten om att det alltid är lättare att vrida på ett vred än att släcka ett brinnande inferno.

Idag ska jag på begravning.

Vi, en grupp människor med skilda tankar och värden på livet, sammanbundna av tillfälligheter och biologisk slump, ska ta ett sista farväl till en av oss. Vi ska under drygt en timme stirra på en trälåda, omgiven av en hög olika uppsättningar blommor, medans en talare, i egenskap och profession som själatolk (präst), ska göra sitt för att uppbringa sitt bröd. Vi ska tänka på den person, vars döda kött nu ligger nerstoppad i denna låda.

Nä, jag kände henne inte så väl, annat än som god och ihärdig representant för intolerans, trångsynthet, osäkerhet och energi. Energisk för hennes aktiva göromål som häpnade hennes omgivning. Hon ägde en friskhet och spänst, skönhet och form. Hon var en av dem som begåvats med vackert utseende och som också förlorat sig själv i det.

Cancer är alltid tragiskt. En elakartad cancer som lyckats hinna sända ut dödens apostlar runt i kroppen, är tillräckligt snabb för att man ska inse att man knappt hinner göra nåt mer än att vänta. Den är också tillräckligt långsam för att man i sin väntan hinner inse och tänka över sin relation med livet och med det som väntar. Livet får passera revy och bortom den bortersta kullissen står Döden, svart, tyst och tung. Vi vet inte vad som finns bortom den. Ingen som varit där har kunnat berätta. De kanske inte vill. De kanske inte vill störa oss i våra gissningar, likt den som triumferande vill skoja med oss med listiga gåtor. Att, hängande i en paus av tystnad, njuta av ett tidlöst tillstånd i en känsla av ... makt?

På Ekot sägs det att Regeringen ska tillsätta en nationell handlingsplan mot självmordsbenägenheten i landet. Bland alla de siffror som räknas upp så dyker ett upp som säger att yngre kvinnors självmords/försöksfrekvens fördubblats på de senaste tio åren. Generellt ökar ungdomars självmordsbenägenhet.

Och man kan undra vad detta beror på.

Min teori är dels att människor, föräldrar, äldre, yngre umgås allt mindre p g a TV, monosociala spel och annan underhållning som förutsätter en passiv konsument. Idag har materialismen ersatt föräldrarna. För 50 - 100 år sen var det vanligt att varje barn hade 1 - 5 leksaker. Idag är det vanligt med kring 500 leksaker. 40000 barn i Sverige spelar dataspel mer än 6 timmar per dygn. Idag ser vi i genomsnitt 2,5 timmar på TV, varje dag. och det blir ständigt mer. Idag är den vanligaste familjeformen ensamstående förälder med 1 - 2 barn. En förälder som kanske inte har möjlighet till hjälp utifrån och som ser ett dataspel som en utmärkt barnpassare.

Föräldrar ser inte sina barn, kompisar ser inte varandra, umgänge som sådant blir mer en fasad utåt där relationen med andra blir alltmer ytlig.

Det är den ständigt uppskruvade pressen att man ska vara på ett visst sätt, ett paket av beteenden och attityder som ger allt mindre utrymme för en personlighet. Det gäller speciellt för kvinnor vars stöpform till objekt är så otroligt kompromisslös.

Och när jag tänker tillbaka på min egen tonårstid så var det en fruktansvärd tid där man skulle vara på ett visst sätt. Man skulle kröka och spy i någons hem på någon föräldrafri fest och sen skulle någon annan ta foto på det hela och alla skulle ha jättekul åt det hela. Många visste helt enkelt inte hur man hade kul utan de tog efter sina föräldrar med en patetisk förvrängning och en otrolig fokusering på sprit. Det hela var då ett blint försök till något som skulle kunna vara en fiktiv gräns mot vuxenlivet.

Men det som då var blint har idag fiskats upp och utnyttjas av en rad olika branscher som insett att tonåringar är en köpstark grupp. Och de fattar mycket väl hur unga fungerar. Och det finns allt färre motkrafter till dem. När man är ung och inte har så mycket referenser till vad som är bra eller dåligt, så är det näst intill brottsligt att pracka på en massa livstilsmantra som i grunden bara är till för att ungdomar ska köpa sig gott självförtroende.

Jag tror inte att självmord är en specifik gräns för när diverse smärtor eller en undertryckt roll blir för påtaglig. Jag tror självmord och det som leder till självmord har ganska mycket individuella orsaker med individuella gränsdragningar.

Men det jag ser som gemensam nämnare är att bli sedd, att ha en funktion för sin närmaste omgivning, även om den skulle vara undertryckt. Barn hade en mycket viktigare roll i familjen för 50 - 100 år sen. Även om det egentligen innebar sådant som vi tycker är hemskt idag och inte vill återuppleva (t ex barnarbete) så hade barn ett självklart värde till skillnad från idag. Barnen var inte ett störande moment utan en tillgång för husgöromål. Familjen satt inte och glodde på TV. De gjorde saker tillsammans även om det inte var fråga om lek eller underhållning.

Nä, jag tror inte det var bättre förr. Jag längtar inte dit. Men jag vill visa på en sak som vi missat i vår strävan till det perfekta livet. Vi har glömt varandra. Vi har glömt barnen. Vi måste hitta till den underhållning där alla kan vara med och få något ut av det, oavsett ålder. Vi måste interagera mer med varandra. Vi måste finna en social dimension i vårt spelande som ser oss betydligt mer än vad det har gjort hittills.

Jag vill inte heller belägga någon förälder med skuld. Jag vill bara peka på skillnader. Och vem som helst som ger sig tid att se barn inser hur viktigt det är för barn att bli sedda som de är. Och barn som inte blir sedda mår inte bra. Och barn som inte mår bra blir inga bra människor när de blir vuxna.

En gång var jag inneboende hos en jämnårig fd klasskamrat. Jag hade precis lämnat lumpen, skulle läsa och fundera på vad jag skulle bli. jag var 18 år och hans flickvän frågade ifall jag kunde flytta in hos honom för han var så ensam. Jag gjorde så och i tre dagar så var jag rätt intresserad av honom som människa. En person som gjort mycket och hade varit med. Den fjärde dagen blev jag konfunderad, ty hans första berättelser om sitt liv dök upp igen, fast i en något omskriven version. Och alltmer som tiden gick så upptäckte jag att han levde i en drömvärld, skapad av en notorisk mytomani.

Man kan säga att jag mötte lögnen i dess sjukaste tillstånd. Och man blir trött. Man genomskådar bluffen och svarar till slut samma manglande om vilda fester, slagsmål och sexorgier med en trött blick och en rygg. Så gjorde jag och fick erfara en ny sida av lögnen. Vissa gemensamma vänner började undvika mig. Min hyresvärd började med en oskyldig valpblick avslöja att dessa vänner tyckte en massa nervärderande saker om mig. Jag blev förbannad och undvek dem också.

Hyresvärden uppmuntrade mig till ett visst agerande och en viss attityd, som han sen inför andra öppet tog avstånd ifrån och visade sitt förakt för. Men bara när jag vände ryggen till. Han var en människa som aldrig kunde öppet stå för något oavsett vilket håll vinden ven. Det var bara en åsikt som han ständigt manglade och det var att oavsett vilken kurs han än gick så var hans studiekamrater fruktansvärt korkade och obegåvade, speciellt de som visade bättre studieresultat. Han kunde bedriva ingående hatsessioner mot dem som blev de mest framgångsrika. Allt omspunnet av myter som att handledarna egentligen hade en annan åsikt men var tvungna att berömma hans antagonist, till att även handledarna var obegåvade.
Efter två år var jag så fruktansvärt trött på det hela att jag såg möjligheten att läsa i en annan del av Sverige som en välsignelse, trots att jag hade, och fortfarande har, en djup förälskelse i min hemstad. Men den tiden bakom mig pustade jag ut och trodde att jag aldrig skulle mer uppleva en så gemen lögnaktighet och sjuk mytomani.

I efterhand inser jag att tiden visat mig ytterligare en flora av dessa lögner, intriger och ryggradslöshet. På mina arbetsplatser har flortunna kappor fladdrat runt i luften, känsliga för minsta vindpust. Jag har också fått uppleva klumpigt regisserat och illa dolt stövelslickeri. Myterna har frodats och blivit en vital ingrediens i alla karriärsstegar. Lögnaktiga beteenden har blivit så frekventa att det skapat en bransch av företag vars specialitet har varit att genom diverse "tester" och analyser kunnat se bortom lögnerna. Att ha en bekväm verktygslåda av lögner att ta till för att livet kring en ska flyta på utan större friktion är lika frekvent som det är uppskattat. Det har t o m gått så långt att när något verkligen har hänt, så utgår de flesta ifrån att det inte har det.

Men, vem är jag till att anklaga? När jag nu vet om det så blir sanningen desto mer attraktivare att nå och få lukta på. Det har blivit en sport. Och naturligtvis har jag själv börjat använda den sockeromspunna lögnen, oljan som får det sociala maskineriet att rulla på än mer friktionsfritt och arbetslivet att bli mer intressant.

Jag har sen ganska lång tid tillbaka varit intresserad av spioneri. Har läst några böcker om det hela och hajar alltid till när en spionhistoria avslöjas. Varför är ganska logiskt. Spioneri företas för att få reda på sanningen, med olika former av raffinerade tillvägagångssätt. Spioneri söker "The Core of Thruth". Och vad är mer sötare än att unikt veta sanningen och spela dum och okunnig när någon frågar? Men, jag kan aldrig se något mer irriterande och frustrerande än att se en oförklarlig lögn.

Är jag en cynisk samhällsantagonist ifall jag förklarar mig lukta en känsla av falskhet när jag läser om västvärldens bistånd till den fattiga "tredje världen"? Är jag en snål nyliberalist om jag anser att den hjälp vi ger till Afrika många gånger stjälper än hjälper de behövande?
G8-ländernas senaste möte resulterade i ett guldregn för de fattigaste i den fattigaste av kontinenter. Det som så många hjälporganisationer och ideella med monopol på hög moral har anklagat västvärlden för att inte infria, har nu slagit igenom. Åtminstone för de värst utsatta. De stater i Afrika som har den värsta fattigdomen, de som har den största nonchalansen emot sitt folk och som låter korruption flöda fritt. De blir befriade ifrån sina ofantliga lån som de aldrig ändå skulle klarat av att betala tillbaka. De slipper låta en stor del av sin budget att gå till att betala räntor. Nu kan de istället ta nya lån för att fortsätta försörja sin överklass då det saknas en exportindustri.
Och vi kan fortsätta att ge de stackars svältande och känna oss så rena i våra själar för en stund... Vårt bistånd har blivit en del av en bitter symbios. Vi köper oss för stunden ett samvete rent ifrån skam över att vi aldrig någonsin kommer att låta de fattiga delarna av Afrika ta sina första steg i en fri handel på deras villkor. Den rika världen kommer fortsätta mata Afrika med sked medans dess arm är bakbunden.
Men, det är bara så jag känner det. Jag kanske har fel. Orsaken till att jag inte kan se givandet som en altruistisk gest är faktiskt att det inte kommer med någon vision. Ett kravlöst givande där en peng planlöst lämnar givarens hand och endast mottagaren är dess åtrående betraktare. Och givandet ges till den som absolut inget har. Den som svälter, den som är döende och ofarlig. Vi ger aldrig pengar till den vars plan är att exportera varor till oss. Och vi ger aldrig pengar för att på bästa sätt bygga upp en exportindustri i mottagarlandet. Möjligtvis kan vi i kolonial anda bygga upp en råvaruindustri i mottagarlandet med förädling i vårt eget land. Möjligtvis kan vi dänga in pengar i ett industriprojekt för att exportera dels vår egen kunskap, dels trycka ner våra egna utopiska värderingar på ett land med helt annan kultur och med helt andra förutsättningar.
Varför är det så viktigt att vårt statliga bistånd till fattiga länder ska nå upp till enprocentsmålet för Miljöpartiet och Vänsterpartiet när man absolut inte har några ambitioner med de medel man avsätter? Vad är poängen? Man kan ju helt lägga ner tanken på att syftet skulle vara att hjälpa människor. Man kan utan att behöva leta speciellt länge rada upp exempel efter exempel på hjälpinsatser som havererat och som egentligen gjort mer skada än nytta på lång sikt. Är det så att vi kanske betalar för att slippa se svältande barn i TV? Fast, TV har ju slutat sända katastrofbilder ifrån Afrikas horn. Ty på hornet intet nytt. Trots alla miljarder, livegalor och FN-insatser.
Men jag sitter här och spyr ut galla på människor som köper sitt samvete utan att jag själv ger förslag på alternativ. Nä, för jag har inga förslag, förutom ett. Främja handel med demokratiska uländer som också har fria media. Skriv av lånen till de länder som respekterar mänskliga rättigheter. Ta inte på dig skulden för att hundratusentals svälter och dör. Det hjälper inte att ge de behövande mat, inte när en cynisk maktstruktur lever utav den. Det är bara att försöka släcka elden med bensin.